Idag är det tydligen Torsdag... Det tog mig flera minuter

att komma på vilken dag det var.

Var nära på att ge upp och med skammen

i kroppen ta mig ut till kalendern i köket.

Snacka om hjärnsläpp, det börjar nu mera bli

ett vardagligt fenomen.

Det var ju ett tag sedan jag skrev och då kan man

ju undra om det har hänt något spännande i mitt liv?

Vi formulerar om det där...

Det var ju ett tag sedan jag skrev men lik

förbannat är allt precis som vanligt.

Vilket betyder att jag inte har den blekaste

aning om vad jag ska skriva härnäst.

Kanske ska börja dikta ihop en historia/saga istället?

Året var 1636 och den strängaste vintern

hade kommit för att stanna i det lilla samhället

på västkusten.

En medelmåttig och aningen

smått övermogen man i sina bästa år

kundes ses som huvudattraktion,

då han pulsade sin väg svärandes

i midjehög snö varje Tisdag morgon

klockan 8.00 Mannen vars härkomst

var okänd, verkade tillsynes nästan rubbad

när han vrålade sin väg ner över samhället.

Enligt det lilla samhällets svartkonst mästare

levde mannen i en förbannelse.

Ingen hade någonsin sett mannen le och skulle han

le, så skulle han skrämma slag på halva stan.

Mannen som själv inte ansåg sig vara något problem

bröt en morgon sitt mönster och visslade sig ner över

samhället...

Nej... Nog för att tidsfördriv kan vara bra ibland men.

Jag tackar för mig, go kväll!